Avsked

Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste det hela tiden. Jag visste också att den skulle komma väldigt snabbt. Ändå är jag förvånad över att den dagen redan är här. Dagen då jag ska åka hem.

Jag har tillbringat 9,5 fantastiska månader på en oerhört fascinerande plats – lilla Tari. Jag har bevittnat hur hetlevrade människor här kan vara, jag har sett krigare, jag har sett hur människor skadar varandra med bushknivar, jag har sett hur mammor slår sina barn, jag har sett hur lemmar skurits av, jag har sett extremt känslomässigt lidande, jag har sett människor dö. Men jag har också upplevt den värme och kärlek som lokalbefolkningen generöst har delat med sig av varje dag trots allt våld, vilket känns som en slags paradox.

Jag har sett hur människor har hjälpt och skyddat varandra, hur de skrattat och skämtat tillsammans även i tider av konflikt och svårigheter. ”Hur kan så varmhjärtade människor vara så våldsamma mot varandra?” Det har jag alltid undrat, och det gör jag fortfarande. Det känslomässiga kaoset i Tari är exceptionellt, förmodligen är det större här än någon annanstans.

Och mitt i allt detta har jag befunnit mig. När man arbetar för Läkare Utan Gränser i fält går det inte att observera saker på distans. Man kan inte lämna sina känslor utanför. Man måste gå in i det som händer helt och hållet, ta en djupdykning in i kulturen, förstå människors historia och lyssna till deras berättelser. För mig har det betytt att jag gråtit på mitt rum på natten, av utmattning och frustration. Det har betytt att jag känt ilska och raseri över de orättvisor jag sett men också att mitt hjärta fyllts av glädje när jag skrattat tillsammans med mina underbara vänner ur lokalbefolkningen här. Denna lilla, komplexa, ignorerade plats på andra sidan jorden har för alltid förändrat mitt liv, och jag kommer att bära med mig minnen härifrån så länge jag lever.

Tack Tari.

Annonser

De som skrattar igen

Att arbeta i familjecentrumet innebär att jag möter upprörande och ibland väldigt jobbiga öden på en daglig basis. Vi hör de mest fruktansvärda saker som har hänt våra patienter. Ibland undrar även vi i personalen hur någon någonsin skulle kunna överleva, fysiskt eller psykiskt, de brott som begåtts mot dem. Märkligt nog – många gör det ändå. Människor har ofta mer resurser än de själva eller andra tror. Rådgivning, stöd från familj och vänner, och olika överlevnadsmekanismer hjälper en person att hantera svåra upplevelser. Även tidiga erfarenheter hjälper, om du en gång var älskad, om du vet att du en gång var värdefull, då hjälper det dig att inte förlora all tro på andra människor.

Vi får höra många fruktansvärda historier på mottagningen, men vi ser även exempel på människors förmåga att överleva trots allt. Det ger oss stor styrka i vårt jobb och det är en förmån att få ta de av dessa berättelser.
En 15-årig flicka kom till mottagningen efter att ha blivit våldtagen av främlingar. Hon var på väg hem på natten när fyra män drog in henne i en buske, slog henne, knivhögg henne, hotade att döda henne och sedan turades om att våldta henne. Övergreppet innehöll också några mycket förödmjukande inslag.

Lyckligtvis kom flickan till vår mottagning nästa morgon. Hon fick en 28 dagar lång profylaxkur för att förebygga hiv-infektion. Hon fick också medicin för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar, hon fick en hepatit B-vaccination och akut preventivmedel (dagen-efter-piller). Dessutom fick hon rådgivning där hennes känslor utforskades och normaliserades, vilket innebär att sjuksköterskan berättade för henne att hennes rädsla och oro är vanliga reaktioner på en sådan traumatisk händelse. Hon fick veta att dessa känslor inte betyder att hon håller på att förlora förståndet. De kommer att minska i styrka med tiden och med rätt behandling. Sjuksköterskan diskuterade också möjliga sätt för flickan att hantera sina akuta plågsamma känslor. Efter rådgivning sa flickan till sköterskan att hon kände sig mycket lättad. Hon sa att det var viktigt för henne att höra att våldtäkten inte var hennes fel.

Vid hennes sista besök några veckor senare, när behandlingarna avslutats, sade flickan att hon kände sig mycket bättre till mods. Hon hade använt de sätt att hantera känslorna som sjuksköterskan hade berättat om. Hon hade sökt stöd från vänner och familj, hon hade tagit långa promenader, hon hade gjort avslappningsövningar och hon hade genomfört alla medicinska behandlingar. Hon sa att hon inte längre kände sig överväldigande bedrövad och kände optimistism inför framtiden.


Jag = en nörd

Jag erkänner, jag är en nörd! Jag gillar att läsa om nya studier, analysera resultaten och dela dem med mina lika nördiga vänner! Det vill säga de vänner som inte har tröttnat på att jag frågar ”har du några vetenskapliga bevis för detta påstående?”…
Så när det var dags att ge personalen här på familjecentrumet ett nytt träningspass, frågade jag mig själv hur jag skulle kunna göra en föreläsning om vetenskap som var både nyttig och intressant. Till slut bestämde jag mig för att diskutera kritiskt tänkande vid kliniska beslut. Jag visade dem en powerpoint-bild med följande information:
◾ En ung kvinna kommer till kliniken och hävdar att hon har blivit slagen av sin man.
◾ Vi vet sedan tidigare att kvinnan har nya pojkvänner varje månad trots att hon är gift.
◾ Hon är känd för att ha dåligt humör och vara pratsam och har en gång setts slå sin granne ute på stan.
◾ Hennes make är pastor, välrespekterad och bidrar ofta med pengar till välgörenhet och gemensamma projekt.

Vi diskuterade vilka associationer vi fick av den här informationen. De flesta av oss var överens om att det, utifrån den givna bakgrundsinformationen, var lätt att uppfatta kvinnan som en lögnare. Sedan gick vi vidare till nästa bild som innehöll några ytterligare uppgifter:
◾ Kvinnan blev som barn sexuellt utnyttjad av sin far upprepade gånger.
◾ Hon bevittnade ofta hur hennes far slog hennes mor.
◾ När hon känner sig hotad, skriker hon och säger fula saker för att skrämma bort personen som hotar henne.
◾ Kvinnan hon slog ute på stan är en granne som gillar att skvallra om kvinnans förhållande till sin far.
◾ Hennes man är svartsjuk och slår henne hemma, i avskildhet.

Genom den nya informationen fick vi en helt annan bild av kvinnan. Vi diskuterade hur vi som vårdpersonal skulle ha närmat oss henne om vi hade grundat vår bedömning enbart på informationen från den första powerpointbilden. Och hur skulle kvinnan då ha känt sig? Förmodligen inte så bra.

Vi fortsatte att prata om hur man kan veta vilken information man kan betrakta som sann. Hur gör man för att ta reda på sanningshalten i påståenden som ”män är smartare än kvinnor” eller ”alla måste ges möjlighet att prata av sig efter en traumatisk händelse”? Rätt svar är: forskning. (Och forskning har visat att inget av de två exemplen är helt sant). Vi fortsatte diskutera liknande påståenden och hur man kan göra för att studera dem vetenskapligt. Det var väldigt roligt!  När det var dags att avsluta frågade jag om ”vi alla älskar vetenskap nu?” Personalen skrek ”Yes!” Och jag tror verkligen att de var uppriktiga och inte bara försökte behaga sin (över-)entusiastiska lärare…


”Varje mamma gör sitt bästa”

Mors dag firas i maj i många länder över hela världen, inklusive Papua Nya Guinea och mitt hemland Finland. Vanligtvis brukar jag uppmärksamma dagen genom att ge min mamma ett kort och kanske en present, berätta för henne hur fantastisk hon är och även förfasa mig lite över hur kommersiell dagen har blivit. Men i år har den här dagen fått en ny innebörd för mig. Kanske är det på grund av det faktum att många av mina bästa vänner har blivit mammor under de senaste åren? Kanske är det för att jag tycker mig ha blivit något av en extramamma åt de fem valpar som för närvarande springer omkring i vårt hus? Eller kanske beror det på att moderskapet är en så stark bakomliggande kraft i det arbete vi gör här i Papua Nya Guinea?

Varje dag träffar vi mammor som kommer till sjukhuset här i Tari för att söka vård för sina barns räkning. De får gå i flera timmar, utan skor, och bär sina barn i så kallade bilums (en traditionell sorts nätkasse) för att komma till sjukhuset. Här på familjecentrumet träffar vi kvinnor som har utsatts för våld i hemmet under många år, men inte i första hand oroar sig för sin egen hälsa utan främst tänker på sina barn.

Vi behandlar våldtagna kvinnor som måste rusa hem för att laga middag till sina barn. Vi träffar fattiga kvinnor som gjort sitt bästa för att stabilisera sina barns skadade fötter med kartongbitar. Vi möter kvinnor som har blivit misshandlade av sina egna söner och ändå förlåter dem.

Men vi ser också den andra sidan av moderskapet. Vi ser kvinnor som är så starkt traumatiserade att de inte är i stånd att uttrycka kärlek till sina egna barn. Vi ser kvinnor som överger sina våldtagna döttrar eftersom de fått lära sig att våldtagna kvinnor inte förtjänar respekt. Vi ser kvinnor som slår sina barn. Vi ser kvinnor som stannar i en relation med en man som misshandlar deras barn.

Det finns inget som ursäktar att barn far illa.

Men det finns omständigheter som gör att föräldrarnas förmåga att skydda och älska sina barn är begränsad. Omständigheter som ligger utanför föräldrarnas kontroll. Fattigdom. Missbruk. Krig. Sjukdomar. Trauman.

Jag tror mammor ger sina barn så mycket som de kan. Mammor som själva blivit stöttade och haft någon som tror på dem kan ge sina barn vingar att flyga med. Mammor som bara fått se livets fula sida kanske inte kan visa sina barn det vackra i världen. Mammor som växt upp omgivna av kärlek har mycket kärlek att överföra till sina egna barn. Mammor som aldrig själva har varit den viktigaste personen i någon annans liv kanske inte kan visa sina barn hur värdefulla de är. Men det lilla de kan göra, det gör de. Det lilla de kan ge, det ger de.

Jag tror att varje mamma gör det bästa hon kan. Och ingen kan kräva mer än så.

Jag önskar en glad mors dag till alla mammor … och till en i synnerhet. En som befinner sig på andra sidan jorden, men vars kärlek och ande är ständigt närvarande vart jag än reser. Min mamma.


Nya vägar i karriären

Mitt dagliga arbete här på familjecentrumet liknar ofta mer ett lärarjobb än ett psykologjobb. Varje vecka vidareutbildar jag personalen inom psykologi och jobbar med att utveckla undervisningsmetoder och utbildningsmaterial. Jag har haft några riktigt bra lärare genom åren och märker att jag nu försöker härma deras undervisningsstil. I stunder då jag känner mig riktigt modig ger jag mig till och med på att hitta på egna metoder.

Förra månaden fokuserade vi på barn. Vi har märkt att de föräldrar som kommer till oss med traumatiserade barn inte alltid ger barnen det känslomässiga stöd de behöver. Till exempel hade vi ett fall där en familj anklagade en 12-årig-flicka för att sexuellt missbruka deras 7-årige son. Genom vårt arbete här på familjecentrumet kunde vi dock se att det handlade om att barnen hade lekt och varit naturligt nyfikna på varandra och inte om sexuella övergrepp. Familjen ville dock lösa fallet genom att ställa de två barnen inför byns domstol. Vi fruktade förstås att detta endast skulle traumatisera barnen ytterligare. Förra månaden pratade vi därför om tidig anknytning, om barns hälsosamt känslomässiga utveckling och hur man kan stödja respektive äventyra den. Vår personal har sedan kunnat använda de kunskaperna i behandlingen av barn men även vid information och utbildning för föräldrar.

I samband med det utbildningstillfället pratade jag också med personalen om sexuella övergrepp mot barn och vilka effekter de har på barns utveckling och psykiska hälsa. Eftersom vi tar emot ganska många fall av misstänkta sexuella övergrepp mot barn, lärde jag också ut några tekniker för hur man kan utreda övergreppen. Eftersom barn är mycket lättpåverkade är det viktigt att barnet uppmuntras att ge en fri berättelse om händelsen och att intervjuaren undviker alla typer av ledande och suggestiva frågor samt all form av tvång. Vi diskuterade vikten av att utveckla alternativa förklaringar till påståenden för att dels undvika att människor blir felaktigt anklagade för sexuellt utnyttjande av barn, och dels undvika att traumatisera barnet. Jag informerade också personalen om åldersrelaterat sexuellt beteende eftersom barn ibland naturligt uppvisar beteende av sexuell natur. Och det är viktigt för vårdpersonal att veta vilken sorts beteenden som sannolikt är sexuella övergrepp och vilken sort som troligen inte är det. Ämnet är komplext och utmanande, men lyckligtvis är vår personal motiverade och mycket kunniga och det underlättar utbildningen.

Vanligtvis ger jag kurser på eftermiddagen efter att alla patienter har gått hem. Vissa sjuksköterskor tenderar då att vara trötta eftersom de ofta måste gå upp runt klockan 5 på morgonen för att förbereda mat till sina familjer innan de går till jobbet. Därför inleder vi ofta våra utbildningstillfällen med en kort muskelträning eller intensiv salsa för att få igång blodcirkulationen. Vi stänger dörren till undervisningsrummet, skruvar upp volymen och dansar som galningar i några minuter. Denna pedagogiska metod är en av dem som jag är mest stolt över.


En fullspäckad dag

Marknaden i Tari.

Marknaden i Tari.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur många olika sorters ljud jag kan vakna av här i Tari. Grisar som grymtar, högfrekvent sång utanför huset, paradisfåglar som sjunger, flygplan som landar, en kollega som pratar på Skype eller tänder gasspisen… Men imorse var det – ovanligt nog – min väckarklocka som väckte mig.

Innan jag går till jobbet händer det att jag ringer ett snabbt Skype-samtal till Finland. Jag brukar också sminka mig (en liten, sällsynt lyx som jag vägrar att ge upp här i fält) och ta en kopp morgonte innan det är dags att börja jobba.

På fredagar ser det lite speciellt ut; då har vi veckans personalmöte. Vi går igenom säkerhetsfrågor, hur många patienter vi tagit emot och tar upp andra aktuella saker. Nyligen redde vår projektsamordnare tex ut ett rykte som spritt sig och som handlade om att vi skulle lämna Tari eftersom några av våra hinkar hade blivit stulna.

Efter mötet brukar alla vi i personalen – från sjuksköterskor till vakter till internationella medarbetare till chefer – sätta på oss utgångna operationshandskar och gå igenom sjukhuset och samla ihop allt skräp vi hittar. Det är en tradition som vi upprepar sista fredagen i månaden för att hålla sjukhuset rent och för att föregå med gott exempel.

Efter skräpplockningen åker vi till marknaden i Tari för att öka medvetenheten om sexuellt och könsbaserat våld, om våld inom familjen och om den vård vi erbjuder. Detta är en av våra vanliga fredags​aktiviteter eftersom fredagen ​​är marknadsdag och människor från alla närliggande byar samlas på torget.
På marknaden brukar många vara nyfikna på oss internationella medarbetare. De samlas runt oss när vår nationella personal börjar presentera vårt arbete. Många ler och vinkar och undrar förmodligen vad vi gör där. Men när vi kommer till punkten om familj och sexuellt våld riktas alla blickar på personalen som informerar. Människor blir omedelbart allvarliga och lyssnar noga på allt. De känner till problemet med våld – många har säkert upplevt det på nära håll. På fredags​​eftermiddagen brukar vi sedan få besök av patienter som säger att de kommer eftersom de hört oss informera på marknaden.

På vägen tillbaka till sjukhuset brukar vi få sällskap av en levande kyckling som vår kock har köpt till kvällens middag. En fredag nyligen ville en av sjuksköterskorna få lite råd från mig när jag kom tillbaka till kliniken. Det handlade om en patient som kommit till oss tillsammans med sin mor som hävdade att dottern blivit våldtagen. Flickan själv förnekade det. Var det på grund av rädsla för att bli stigmatiserad eller hade hon verkligen inte blivit våldtagen? Vi diskuterade hur vi kunde försäkra flickan om vår tystnadsplikt och konfidentialitet utan att hon skulle känna sig pressad. Lite senare hjälpte jag en annan kollega som tagit emot en man som hade skadat sin fru väldigt allvarligt efter att hon slagit honom. Hustrun hade lämnat sin man och tagit barnen med sig och vägrade att kommunicera med mannen. Mannen var mycket upprörd och orolig.

Efter lunch höll jag i sista delen av en personalutbildning. Dagens ämne var psykiska störningar: vad är det, vad beror de på och hur känner man igen dem? Utbildningen satte fart på intressanta diskussioner om hur psykiska störningar i allmänhet uppfattas här. Det verkar som att det finns en hel del ogrundad rädsla för psykiatriska patienter här – precis som det gör på de flesta andra ställen.

Fredagarna brukar vi avsluta med ett personalmöte där vi diskuterar knepiga fall. Just den här fredagen som jag berättar om var alla trötta och diskussionen flöt inte på som den brukar. Så vi höll mötet kort. Föga anade mina kollegor att jag, tillsammans med en av läkarna, hade ordnat en liten överraskningsfest för arbetsdagens sista kvart. En av våra sjuksköterskor hade nyligen blivit klar med en vidareutbildning och vi hade planerat att fira med choklad och salsa (en ny favorit här på kliniken).

Med allvarliga miner bad vi personalen att följa med till kontoret. De undrade vad som var på gång tills… vi satte på musiken! Vi dansade och hade kul. Det var verkligen ett utmärkt sätt att avsluta en hektisk arbetsvecka på! Lite svettiga av dansen stängde vi kliniken och gick hem. Eftersom de latinska dansrytmerna fortfarande spratt i mig, bestämde jag mig för att försöka övertala mina kollegor om att fira fredagen ​​med en liten dansfest efter middagen …


Ett fasansfullt brott

I december fick världen upp ögonen för den fruktansvärda, våldsamma gruppvåldtäkt av en ung kvinna på en buss i Indien. Kvinnan fick intensivvård och kämpade för sitt liv, men avled av skadorna. Brottet var startskottet för massprotester i Delhi där människor krävde rättvisa och ökade rättigheter för kvinnor. Ett par dagar senare spreds nyheten om att en kvinna i Sverige blivit utsatt för sexuellt övergrepp av fem män på gatan. Ett sällsynt brott även i Sverige, men det påminner oss om att den här sortens brott sker överallt i världen.

Igår kom en kvinna till vårt familjecenter. Hon hade blivit våldtagen av en grupp män. Våldtäkten begicks som hämnd; kvinnans makes kusin hade våldtagit en kvinna från en annan klan och nu hade klanmedlemmar kommit för att hämnas. Kvinnan berättade att förövarna hade slagit sönder möbler i hennes hus, dödat familjens grisar, slagit hennes make med ett bälte och sedan turats om att våldta henne.
Den senare händelsen har, enligt min mening, många likheter med krigsvåldtäkter som används som taktik för att förödmjuka, dominera, straffa och psykologiskt terrorisera fienden. I det här fallet tog förövarna revansch genom att begå sexuella övergrepp på en kvinna och fysiskt misshandla en man från fiendeklanen – trots att de två personerna inte var inblandade i det ursprungliga brottet. Genom att våldta en kvinna framför hennes man straffar man också mannen.

Men frågan är ännu mer komplex och har även att göra med frågan om identitet. I Tari är en människas identitet mer av en kollektiv karaktär. Man anses inte bara vara en enskild person, utan snarare en del av en större kollektiv identitet, en familj. På så sätt kan fienden straffa en person för något som faktiskt gjordes av personens kusin, som ju var fallet med vår patient.

Gruppvåldtäkt, liksom fallet i Indien och Sverige, är ofta ett infall där män driver på varandra. Den gemensamma nämnaren i samtliga fall är en bristande respekt mot andra människor, och brist på respekt mot kvinnor i synnerhet. Förövarna avhumaniserar offret för att kunna rättfärdiga sina handlingar. De kan också hävda att kvinnan samtyckte till händelsen eller ”förledde dem” för att minska sin egen skuld.

Här i Tari ger vi på Läkare Utan Gränser medicinsk och psykologisk hjälp för personer som har överlevt våldtäkt. Våldtäkt är ett brott som drabbar många aspekter av en människas liv. En våldtäkt är en medicinsk nödsituation, den är ett psykologiskt trauma och den har djupa konsekvenser för både familj och samhälle. Det är av yttersta vikt att de som överlever en våldtäkt får tillgång till omedelbar medicinsk och psykisk vård. Och för att förhindra sexuellt våld helt och hållet i ett långsiktigt perspektiv krävs det att kvinnors rättigheter förbättras.